Rastlösheten kryper tätt inpå i väntan på att få veta. Jag bara längtar något så otroligt efter att få se det där ljuva brevet dyka upp i brevlådan och ge mig en bekräftelse på hur det kommer bli. Om det blir som jag vill så kommer jag börja läsa upp en kurs redan nästa månad så jag blir behörig till högskolan. Och om jag blir klar tidigt nog så kanske jag hinner söka in till högskolan tills vårterminen. Bara av att skriva ner det här känner jag hur jag bara vill hoppa omkring av otålighet och glädje. Jag kommer få börja hålla på med det jag älskar och fortsätta med det. Mmm, det klingar fint de!
"Målsättningen är att utbilda kvalitetsmedvetna ledare av kreativa organisationer som arbetar med rörliga bildmedia eller andra typer av kreativa projekt. En producent/ projektledare ska ha breda kunskaper, både företagsekonomiska och samhällsvetenskapliga samt kunna förstå villkoren för medieproduktion. En viktig del i utbildningen är kunskap om att driva projekt i medievärlden. Kurser inom filmproduktion ger kunskaper om kreativa verksamheter och processer, komplexa samband mellan teknik, ekonomi, logistik och idéutveckling samt traditionella företagsekonomiska och juridiska problemområden."
Jag ska bli producent, annars jävlar.
Det slog mig även nu att jag inte har lagt ut någon bild på mig själv överhuvudtaget på min blogg. Kanske är det för att jag finner det totalt meningslöst och att mitt utseende inte borde ha något med mitt skrivande att göra? Men en liten bild på mitt face borde ni väl kunna palla trycket av, eller?
"Är det inte nu som det borde vara över?" - Man tycker ju nästan det. Jag känner mig lite fånig, nästintill desperat. Som om jag egentligen borde ha annat för mig än att sitta och tänka på Det. Om jag tänker efter så är det inte ens värt att lägga ner min tid på det, men som en vis människa en gång kom på så är det lättare sagt än gjort. Det som gör det hela så oundvikligt svårt är nog att jag fortfarande inte förstår. Jag förstår inte vad som var så svårt, det självklara fanns ju redan där framför en, så enkelt och så uppenbart. Tyvärr så räckte väl inte det hela vägen. Sådant är väl livet förmodar jag - man kan inte få allt vad man vill ha.
Morgondagen blir dock en helt annan historia. Då blir det att dra ut med några fina människor, dansa tills pulsen når nya höjder, flirta kallhjärtat med attraktiva människor och förtära dryckernas dryck - alkohol, och bara skita i allt. Det låter som ett riktigt bra liv, för tillfället.
Jag vet vad som måste göras Ändå sitter jag kvar här Och det skrämmer mig att jag kan nå dig var du än är
Det börjar gå mot det bättre. Var på en arbetsintervju igår, och det kändes väldigt positivt. De skulle ringa någon dag här framöver och meddela mig om jag får jobbet eller inte. Förhoppningsvis så får jag det, det skulle öppna så många dörrar för mig. Jag skulle kunna flytta hemifrån, göra mer saker som jag själv vill och få annat att tänka på än att bara sitta hemma. Tankarna tar verkligen överhand när man inte har något att göra på fritiden, vilket definitivt inte är bra. Jag vill börja om, och det kan jag inte göra om jag är fast i det här stadiet känner jag.
Längtan är enorm tills jag får en helt egen lägenhet för mig själv. Jag har redan planerat en massa saker i förväg hur jag vill att allt ska vara. En av dessa saker är att jag ska ha en katt, en Scottish Fold (helst), och den ska heta något snobbigt som exempelvis Fonsworth eller nått. Den får gärna se ut såhär;
(Lägg extra märke till den extremt fabulösa flugan)
När karlarna eller vännerna sviker kommer man alltid ha sin trogne vän Fonsworth hemma som inte bryr sig ett dugg om vad du säger eller gör, hen vill bara kela och vara med en, och kanske få en matbit eller två. Det låter inte helt fel om jag får säga mitt.
- Nej, nej, nej, nej, nej...."Varför?", frågar jag mig. Varför, måste jag alltid göra det svårare för mig själv än vad det egentligen redan är? [Varför höll jag det inte bara för mig själv?] Känns som om att det är något inom mig som avsiktligt vill tortera mig själv. "Ey! Du där! Jag tänkte bara upplysa dig om att jag faktiskt finns kvar, hur mycket du än försöker. Kan ju vara fint och påminna dig lite grann eller hur?" Ja, visst. Tack så mycket du inre tanke. Jag som faktiskt trodde att jag skulle få slippa dig nu, men tydligen inte.
Det kanske inte är så lätt att släppa en tanke som denna trots allt. Det är just en sådan tanke som ekar i ens huvud varje dag, varje timme, varje minut, varje sekund. Jag vet mycket väl att detta bara skulle skada mig... men, tänk om? Tänk om allt skulle bli som jag verkligen önskar? Det kommer jag nog förmodligen aldrig få veta. Varför skulle jag? Jag vill inte göra mer skada. Nu får tystnaden göra sitt.
Under dessa tre veckor av pest, pina, fysiska och psykiska påfrestningar har det funnits en särskild individ vid min sida den senaste tiden som har hjälpt mig något så otroligt mycket. När det är som allra svårast, när jag inte kan sova, när jag har ont, det är just då som du finns här för mig - Cocillana-Etifyn, vad skulle jag göra utan dig? Av största sannolikhet genomlida sömnlösa nätter, få förstörda lungor och utveckla ett väldigt instabilt psyke. Som tur är så är detta inte fallet. Allt tack vare min älskade vän, Cocillana-Etifyn.
Jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig jag kan inte skilja på om jag vill va med dig jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig jag kan inte skilja på om jag vill skada dig men du om nån borde förstå att man inte gör såhär mot mig
I öronen klingar självdestruktiv musik, lungorna utvidgas och en djup suck hörs.
Jag sitter vid fönstret i mitt rum och blickar ut över fälten. Gråa moln hänger tungt ovanför. Små smattrande ljud från fönstret träder fram - det regnar. Det är blandade känslor nu, och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är.
Det är allt för mycket som händer på en och samma gång, både positiva och negativa aspekter.
Känns som om att jag är ombord på en bergochdalban som ständigt åker upp och ner.
Men men, nu ska vi försöka vara positiva här. Mitt liv har ju knappt börjat.
Jag är smart, snygg, har en attraktiv personlighet och har stora livsplaner.
"Lycka är ett belöningssystem som används för att premiera ett leverne i vilket våra behov tillgodoses. Lycka är därmed inte ett mått på framgångsrikhet då en framgångsrik person fortfarande kan vara olycklig."
Är det verkligen det som definitionen av lycka är? Det kanske är rätt logiskt ändå. Jag är luspank, bor hemma, är beroende av mina föräldrar och bor i en stad som jag avskyr. Ändå så känner jag ett lugn inom mig. Så många och bra vänner som jag har nu har jag nog aldrig haft i hela mitt liv. Jag har alltid varit den där tjejen som alltid bara har haft en enda bästa kompis, som man egentligen aldrig tyckte om när det väl kom till kritan. Som man bara var med för att inte känna sig idiotisk, när man i själva verket tyckte att "kompisen" var idiotisk. Logiken tätnar verkligen, eller? Vad gör vi individer inte för att passa in? Hm, människor.
Mitt liv just nu, skulle nog kunna beskrivas som en tunn linje. En tunn linje som man desperat försöker komma över. Man kan stå där, och nästan se över till den andra sidan, så faller man snabbt tillbaka på samma sida igen. Jag vet exakt vad jag vill ha. Det är just det som gör det så frustrerande. Ge mig allt, så ger jag tusenfaldigt tillbaka! Det låter väl som en bra deal? Så, deal?
Det är hårda tider nu. Arbetslöshet, maniskt jobbsökande, desperata känslor efter närhet, feber, förkylningar och en enorm längtan efter att kunna leva mitt egna liv så som jag själv vill. För att kunna göra det behövs först och främst ett jobb, vilket verkar vara det mest omöjliga att kunna hitta. Tanken har slagit mig flera gånger om man kanske borde starta eget, som ett mysigt litet café någonstans i Stockholm? Åtminstone prova... vem vet, det kanske skulle bli en jättesuccé? Tänk att få kunna bestämma sina egna villkor. Jag skulle vara min egna chef och skulle få slippa göra så som alla andra säger. Tanken är otroligt upphetsande.
Med handen på hjärtat lovar jag nu mig själv att endast fokusera på göra karriär, flytta hemifrån och flirta runt kallhjärtat - Nu är det fan min tur att vara djävulen i högklackat.
- Okej, vad synd för er då. Känns bra att mitt första inlägg kommer bli ett mycket bittert sådant. Fast det kanske vore en bra image för mig, en bitter och livshatande kvinna i sina bästa år. Kanske borde byta namn till Ingrid också så man låter lite mer kall? På så vis kommer folk veta, att hon Ingrid, henne tjaffsar man fan inte med! Liksom Josefine, vad är det för något i jämförelse?
Och där flög jag iväg lite... tillbaks till ämnet.
Det har gått någon vecka nu. - Jag såg dig. Lycka, skratt, blickar, eufori, närhet. Precis sådär det ska vara. Men vem är det jag försöker lura? Mig själv, kanske svaret blir.
Det kanske är bra att lura sig själv lite ibland, så man kan få uppleva det som man innerst inne vill, men som kanske aldrig kommer att hända.
The hell with this. Denna bild säger allt just nu.
