"Är det inte nu som det borde vara över?" - Man tycker ju nästan det. Jag känner mig lite fånig, nästintill desperat. Som om jag egentligen borde ha annat för mig än att sitta och tänka på Det. Om jag tänker efter så är det inte ens värt att lägga ner min tid på det, men som en vis människa en gång kom på så är det lättare sagt än gjort. Det som gör det hela så oundvikligt svårt är nog att jag fortfarande inte förstår. Jag förstår inte vad som var så svårt, det självklara fanns ju redan där framför en, så enkelt och så uppenbart. Tyvärr så räckte väl inte det hela vägen. Sådant är väl livet förmodar jag - man kan inte få allt vad man vill ha.
Morgondagen blir dock en helt annan historia. Då blir det att dra ut med några fina människor, dansa tills pulsen når nya höjder, flirta kallhjärtat med attraktiva människor och förtära dryckernas dryck - alkohol, och bara skita i allt. Det låter som ett riktigt bra liv, för tillfället.
- Nej, nej, nej, nej, nej...."Varför?", frågar jag mig. Varför, måste jag alltid göra det svårare för mig själv än vad det egentligen redan är? [Varför höll jag det inte bara för mig själv?] Känns som om att det är något inom mig som avsiktligt vill tortera mig själv. "Ey! Du där! Jag tänkte bara upplysa dig om att jag faktiskt finns kvar, hur mycket du än försöker. Kan ju vara fint och påminna dig lite grann eller hur?" Ja, visst. Tack så mycket du inre tanke. Jag som faktiskt trodde att jag skulle få slippa dig nu, men tydligen inte.
Det kanske inte är så lätt att släppa en tanke som denna trots allt. Det är just en sådan tanke som ekar i ens huvud varje dag, varje timme, varje minut, varje sekund. Jag vet mycket väl att detta bara skulle skada mig... men, tänk om? Tänk om allt skulle bli som jag verkligen önskar? Det kommer jag nog förmodligen aldrig få veta. Varför skulle jag? Jag vill inte göra mer skada. Nu får tystnaden göra sitt.
"Lycka är ett belöningssystem som används för att premiera ett leverne i vilket våra behov tillgodoses. Lycka är därmed inte ett mått på framgångsrikhet då en framgångsrik person fortfarande kan vara olycklig."
Är det verkligen det som definitionen av lycka är? Det kanske är rätt logiskt ändå. Jag är luspank, bor hemma, är beroende av mina föräldrar och bor i en stad som jag avskyr. Ändå så känner jag ett lugn inom mig. Så många och bra vänner som jag har nu har jag nog aldrig haft i hela mitt liv. Jag har alltid varit den där tjejen som alltid bara har haft en enda bästa kompis, som man egentligen aldrig tyckte om när det väl kom till kritan. Som man bara var med för att inte känna sig idiotisk, när man i själva verket tyckte att "kompisen" var idiotisk. Logiken tätnar verkligen, eller? Vad gör vi individer inte för att passa in? Hm, människor.
Mitt liv just nu, skulle nog kunna beskrivas som en tunn linje. En tunn linje som man desperat försöker komma över. Man kan stå där, och nästan se över till den andra sidan, så faller man snabbt tillbaka på samma sida igen. Jag vet exakt vad jag vill ha. Det är just det som gör det så frustrerande. Ge mig allt, så ger jag tusenfaldigt tillbaka! Det låter väl som en bra deal? Så, deal?
