Nu sitter man här, i mörkret, ensamheten, tystnaden och glädjen.
Musiken från högtalarna klingar lågt på Rachael Yamagatas "Duet". Det nya året kunde inte bli bättre än vad jag har önskat mig, även fast jag inte har allt än som jag vill ännu. Frågan är bara hur det kommer gå med det tålamod som har givits mig. Åt helvete gissar jag, men vad gör man inte för dem man älskar? Det får väl kännas åt helvete för stunden, bara det blir bra vartefter tiden går. Japp, det är nog så det får bli.
När jag tittar tillbaka på mina andra inlägg inser jag hur desperat jag har varit, helt sjukligt. Det kan inte vara friskt att vara jag. Men men, man får glädjas vid att det inte är samma visa som gäller idag.
Japp, god fortsättning och fuck er alla! (Om det nu är det som man brukar säga?)
Jag har ett jobb som väntar mig, vilket innebär att jag äntligen kan flytta hemifrån. Excited excited! Tillsammans med det och många andra faktorer så skulle jag kunna hjula runt i hela huset av glädje, om jag nu skulle ha den talangen dvs. Jag skulle nog mer eller mindre bara rasera hela huset, vackert vackert.
Näe, nu vet jag faktiskt inte vad jag mer ska skriva. Jag kan riktigt känna era sorgsna suckar, men tyvärr, jag har faktiskt ett liv. Puss.
Take this kiss upon the brow! And, in parting from you now, Thus much let me avow -- You are not wrong, who deem That my days have been a dream; Yet if hope has flown away In a night, or in a day, In a vision, or in none, Is it therefore the less gone? All that we see or seem Is but a dream within a dream.
I stand amid the roar Of a surf-tormented shore, And I hold within my hand Grains of the golden sand -- How few! yet how they creep Through my fingers to the deep, While I weep -- while I weep! O God! can I not grasp Them with a tighter clasp? O God! can I not save One from the pitiless wave? Is all that we see or seem But a dream within a dream?
Jag börjar om varenda dag. Försöker vara det dom vill att jag ska va men när jag somnat på natten har jag glömt om jag själv mår bra.
Och jag vet inte vart jag är jag är med men aldrig riktigt där. Det är höstkallt på balkongen och jag längtar till nått annat än det här.
Det värsta är att jag inte kan säga något. Jag vågar inte, kan inte, orkar inte. Jag är redan tillräckligt mentalt utmattad. Ändå kan jag inte låta bli att leka med den tanken. Du skulle nog tro att jag är helt sinnessjuk. Eller värre, jag skulle vara helt ensam om saken. Dagarna sveper förbi, och jag intalar mig själv att jag har glömt. Trycker undan det tills jag inte kan hålla det borta längre, tills paniken slår till som ett oväntat slag i ansiktet. Om man ändå kunde läsa folks tankar. Fast, frågan är ju den - kan det verkligen bli värre om jag gör det? Känns ändå inte som om att det kan bli värre nu på den fronten. Antingen så blir det bättre, eller så fortsätter det på samma bana som det gör nu. Dessvärre skulle jag nog inte våga vilket som, om jag inte nu skulle dricka mig redlös bortom rim och reson. Det skulle dock inte vara någon bra plan och inte så vackert för den delen heller. Jag kommer nog skrika ur mig allt så småningom som jag brukar göra. Man är ju inte så värst bra på att kontrollera sig själv i såna här situationer.