uroboros.blogg.se

 

Det finns så mycket att säga, men ändå kommer ingenting ut. Inget av det här går riktigt att beskriva. Samtidigt som tårarna bränner kan jag känna ett litet dolt, men äkta, leende bakom allt det här. Hur det än kommer bli så kommer jag kanske inte att förlora det jag älskar helt och hållet. Nu får tiden göra sitt, och jag ska göra allt som krävs för det ska bli bra. Äntligen får jag min chans, och jag ska inte sumpa den. Det är det här som gör mig lycklig.

Rastlösheten kryper tätt inpå i väntan på att få veta. Jag bara längtar något så otroligt efter att få se det där ljuva brevet dyka upp i brevlådan och ge mig en bekräftelse på hur det kommer bli. Om det blir som jag vill så kommer jag börja läsa upp en kurs redan nästa månad så jag blir behörig till högskolan. Och om jag blir klar tidigt nog så kanske jag hinner söka in till högskolan tills vårterminen. Bara av att skriva ner det här känner jag hur jag bara vill hoppa omkring av otålighet och glädje. Jag kommer få börja hålla på med det jag älskar och fortsätta med det. Mmm, det klingar fint de! 

 

Jag ska bli producent, annars jävlar. 

 

---

Det slog mig även nu att jag inte har lagt ut någon bild på mig själv överhuvudtaget på min blogg. Kanske är det för att jag finner det totalt meningslöst och att mitt utseende inte borde ha något med mitt skrivande att göra? Men en liten bild på mitt face borde ni väl kunna palla trycket av, eller?

 

 

Det börjar gå mot det bättre. Var på en arbetsintervju igår, och det kändes väldigt positivt. De skulle ringa någon dag här framöver och meddela mig om jag får jobbet eller inte. Förhoppningsvis så får jag det, det skulle öppna så många dörrar för mig. Jag skulle kunna flytta hemifrån, göra mer saker som jag själv vill och få annat att tänka på än att bara sitta hemma. Tankarna tar verkligen överhand när man inte har något att göra på fritiden, vilket definitivt inte är bra. Jag vill börja om, och det kan jag inte göra om jag är fast i det här stadiet känner jag. 

 

Längtan är enorm tills jag får en helt egen lägenhet för mig själv. Jag har redan planerat en massa saker i förväg hur jag vill att allt ska vara. En av dessa saker är att jag ska ha en katt, en Scottish Fold (helst), och den ska heta något snobbigt som exempelvis Fonsworth eller nått. Den får gärna se ut såhär;

När karlarna eller vännerna sviker kommer man alltid ha sin trogne vän Fonsworth hemma som inte bryr sig ett dugg om vad du säger eller gör, hen vill bara kela och vara med en, och kanske få en matbit eller två. Det låter inte helt fel om jag får säga mitt.

I öronen klingar självdestruktiv musik, lungorna utvidgas och en djup suck hörs.

Jag sitter vid fönstret i mitt rum och blickar ut över fälten. Gråa moln hänger tungt ovanför.
Små smattrande ljud från fönstret träder fram - det regnar.
Det är blandade känslor nu, och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är.

Det är allt för mycket som händer på en och samma gång, både positiva och negativa aspekter.

Känns som om att jag är ombord på en bergochdalban som ständigt åker upp och ner.

Men men, nu ska vi försöka vara positiva här. Mitt liv har ju knappt börjat.

Jag är smart, snygg, har en attraktiv personlighet och har stora livsplaner.

Vem tycker inte att det fantastiskt liksom?

 

Det är hårda tider nu.
Arbetslöshet, maniskt jobbsökande, desperata känslor efter närhet, feber, förkylningar
och en enorm längtan efter att kunna leva mitt egna liv så som jag själv vill.
För att kunna göra det behövs först och främst ett jobb,
vilket verkar vara det mest omöjliga att kunna hitta.
Tanken har slagit mig flera gånger om man kanske borde starta eget,
som ett mysigt litet café någonstans i Stockholm?
Åtminstone prova... vem vet, det kanske skulle bli en jättesuccé?
Tänk att få kunna bestämma sina egna villkor.
Jag skulle vara min egna chef och skulle få slippa göra så som alla andra säger.
Tanken är otroligt upphetsande.

 

- Okej, vad synd för er då. Känns bra att mitt första inlägg kommer bli ett mycket bittert sådant.
Fast det kanske vore en bra image för mig, en bitter och livshatande kvinna i sina bästa år.
Kanske borde byta namn till Ingrid också så man låter lite mer kall?
På så vis kommer folk veta, att hon Ingrid, henne tjaffsar man fan inte med!
Liksom Josefine, vad är det för något i jämförelse? 

 

Det har gått någon vecka nu. 
- Jag såg dig.
Lycka, skratt, blickar, eufori, närhet.
Precis sådär det ska vara.
Men vem är det jag försöker lura?
Mig själv, kanske svaret blir.

Det kanske är bra att lura sig själv lite ibland,
så man kan få uppleva det som man innerst inne vill,
men som kanske aldrig kommer att hända.

The hell with this.
Denna bild säger allt just nu.