Jag börjar om
varenda dag.
Försöker vara det dom vill att jag ska va
men när jag somnat på natten har jag glömt om jag själv mår bra.

Och jag vet inte vart jag är
jag är med men aldrig riktigt där.
Det är höstkallt på balkongen
och jag längtar till nått annat än det här.

---

Det värsta är att jag inte kan säga något. Jag vågar inte, kan inte, orkar inte. Jag är redan tillräckligt mentalt utmattad. Ändå kan jag inte låta bli att leka med den tanken. Du skulle nog tro att jag är helt sinnessjuk. Eller värre, jag skulle vara helt ensam om saken. Dagarna sveper förbi, och jag intalar mig själv att jag har glömt. Trycker undan det tills jag inte kan hålla det borta längre, tills paniken slår till som ett oväntat slag i ansiktet. Om man ändå kunde läsa folks tankar. Fast, frågan är ju den - kan det verkligen bli värre om jag gör det? Känns ändå inte som om att det kan bli värre nu på den fronten. Antingen så blir det bättre, eller så fortsätter det på samma bana som det gör nu. Dessvärre skulle jag nog inte våga vilket som, om jag inte nu skulle dricka mig redlös bortom rim och reson. Det skulle dock inte vara någon bra plan och inte så vackert för den delen heller. Jag kommer nog skrika ur mig allt så småningom som jag brukar göra. Man är ju inte så värst bra på att kontrollera sig själv i såna här situationer.