Det kanske är så som jag tror, att jag bara är en naiv romantisk idiot som tror att den äkta lyckan alltid kommer att vara. Allting gick så fort, för att först vara på toppen för att sedan vara borta, helt utan förvarning. Hela jag börjar sina bort igen, och jag är rädd. Rädd för att jag ska bli densamma igen.

Det är helt sinnes hur stort intryck en enda person kan göra på en. Hur alla ens val, tankar och agerande avgörs pga en enda person. Även fast det kanske är förgäves kan jag inte sluta hålla kvar vid det mönstret som jag har hållit mig till från första början. Det var ju det jag ville över allt annat. Jag kände mig hemma, och det var där det var menat att jag skulle vara.

Nu står jag istället i en svart avgrund och bara faller, faller, faller. Vad händer nu? Jag står i återvändsgränden igen, utan det som verkligen triggade mig, den där självklara lyckan.



Без тебя я ничто