Du är nog den
Kategori: personligt
Jag känner inte igen mig
Det här är inte jag
Jag tar allting så enkelt
Har förträngt hur det var
Tillbaks i gamla vanor
När du hörde av dig
Och jag ställer inte frågan
”Vad ville du egentligen”
Det här är inte jag
Jag tar allting så enkelt
Har förträngt hur det var
Tillbaks i gamla vanor
När du hörde av dig
Och jag ställer inte frågan
”Vad ville du egentligen”
Det är en tanke som jag verkligen inte har kunnat släppa på sistone. Om jag tycker eller känner något, då säger jag det bara rätt ut, det kommer ju ändå komma fram sen för eller senare. Och då när jag säger något, då menar jag det verkligen. Jag slösar inte fina ord på fel personer helt enkelt. (Så ja, om du någonsin har hört mig säga något fint till dig, ja just det, just DIG! - Gratulerar! Jag menade det verkligen.) Dock så verkar det ofta kännas som om att min rättframhet skrämmer bort folk mer än det borde. Jag vill ha något äkta, och då är det väl ändå bättre att säga något än att bara låtsas som ingenting. Det är just här som jag börjar undra över hur andra tänker. Hur svårt ska det vara att bara öppna munnen och säga allt som det är? Man ska inte behöva dra det ur alla andra, den tiden kan man slösa på helt andra viktigare saker. Kanske bara är jag som är för bra för alla andra? Hmm, så måste det nog vara.
